tisdag 19 april 2011

På morgonkvisten

Klockan är 05:44 och fåglarna har just börjat kvittra utanför fönstret till mitt pojkrum. Jag befinner mig nämligen hemma i Hälsingland på påsklov. Och tro för allt i världen inte att jag är såpass hurtig att jag just har klivit upp efter en tolvtimmars skogshuggarsömn. Icke, jag har varit vaken eftersom jag har jobbat på min evighetslånga tv-spelsserie. Den vill ju aldrig bli färdig.

När jag åkte från Malmö i fredags hade jag nio sidor kvar att teckna. Tanken var att jag under denna vecka skulle teckna sex av dessa. Men eftersom man ständigt luras med på vackra skogspromenader, mysiga häng med gamla vänner och andra trevligheter så är det svårt att finna den enorma tid som krävs för detta ändamål. Idag tisdag har jag i alla fall nästan två sidor klara, och bör hinna med två till innan hemresan till the dirty south.

Jag blir alltmer osäker på om jag kommer hinna min deadline till SPX, samtidigt som jag blir alltmer bestämd på att det bara SKA hinnas med. Tiden finns egentligen inte, men skam den som ger sig. Kropp och sinne lär få lida, men det får man leva med. Ytterligare en vecka finns till förfogande förutom denna. Och jag har med en snäv och hänsynslös uträkning kommit fram till att det inte är helt omöjligt, ännu. Vi får se hur det går.

Annars är det mysigt här hemma, snön har försvunnit och vårkänslorna är högst påtagliga. Och det är väldigt rogivande att sitta uppe sent och teckna, med både dubstep, svensk förortsrap och Fredrik Lindströms sommarprat i lurarna. Jag brukar hävda att jag är en nattmänniska till naturen, trivs och verkar bäst när vardagens stress har lagt sig. Sedan har jag ju en liten underlig relation till sömn och "att gå och lägga sig". Ni kanske minns den där rädslan och oron man kunde känna som barn, innan man riktigt förstått hur saker och ting hänger ihop? Fredrik Lindström pratade om det på radio, att vi människor inte är rationellt tänkande/agerande människor i grunden, utan att vi istället gärna styrs av känslor.

Det skriver jag utan tvivel under på. Jag ogillar när det blir mörkt och tyst, och känslan av ensamhet smyger sig på. Något man ofta kunde känna som barn, speciellt när det var läggdags. Då sitter jag gärna uppe, håller igång med någon aktivitet och låter musiken agera ljudmässigt sällskap. Först när fåglarna börjar kvittra utanför fönstret kan man slå sig till ro och förhoppningsvis invänta några timmars sömn.

Inga kommentarer: