onsdag 25 augusti 2010

Från Malmöfestivalen

Just nu är Malmöfestivalen i full gång. Det är trevligt och jag har sett ett antal grymma framträdanden. I lördags spelade Promoe och CosM.I.C. (Freedom Writers) + Maskinen vid Klaffbron, vid en innergård. Det var en riktigt schysst spelning, även om strömmen gick två gånger under Maskinens spelning. I måndags spelade Kapten Röd och Helt Off, båda riktigt röjiga uppträdanden. Imorgon kör Chords ett solo-set och på fredag blir det en avslutning av festivalen med Teddybears STHLM.

Vi fick en uppgift på SerieSkolan att hänga på festivalområdet och teckna en skämtteckning på ämnet. Bilden ovan är mitt bidrag. Det största intrycket var utan tvekan all festivalmat som fanns att tillgå. Jag tycket bilden blev bra, medan färgläggningen kunde vart bättre. Jag har nämligen dålig koll på färger och har heller aldrig haft nåt riktigt sug för att utforska området. Nåväl.

lördag 21 augusti 2010

"I like your comics"



Om jag fick välja att ha en viss image inom serievärlden så skulle jag lätt vilja vara så som Black Hole-skaparen Charles Burns framställs i Julie Doucéts fantastiska "My New York Diary". Det gäller att leva upp till sina verk!

Nu har det gått en vecka på SerieSkolan och allt går som på räls. Har kommit igång med en rad nya serier och fanzinet lär bli klart inom kort. Har också börjat snacka lite med klasskompisar om möjliga samarbeten och så vidare. Blev även utflängd i media i början av veckan, då Sydsvenskans redaktion kom för att göra ett reportage om skolan. Jävligt kul att de verkar så intresserade.

Ikväll blir det Maskinen och Promoe + Cos.M.I.C. från Looptroop inne i city. Det blir nog jävligt schysst. Nu ska jag springa och köpa snus.

lördag 14 augusti 2010

Filmen om Harvey Pekar

Såg just om spelfilmen om den amerikanske serieförfattaren Harvey Pekar och hans självbiografiska serier, "American Splendor". Det är en sjukt bra och inspirerande film som verkligen fångar känslan i Pekars serier. Likt serierna så handlar filmen om Pekar själv, om hans ensamma och trista vardag i hemstaden Cleveland. Filmen tar sin början vid Pekars skilsmässa från sin fru, den andra i ordningen. Genom vänskapen till den kände undergroundtecknaren Robert Crumb börjar Pekar intressera sig för seriemediet, och sätter igång med att skissa på en rad olika manus. När Crumb sedan läser dessa manus gillar han dem såpass mycket att han erbjuder sig att illustrera ett par stycken av dem (i serieversionen av "American Splendor" menar Pekar att han fick tjata på Crumb att göra jobbet.) Och på den vägen blev serietidningen om Harvey Pekar född.

I dag har Pekars serietidning nått kultstatus, och när tidningen blev en succé erbjöds Pekar att delta i "The Late Show with David Letterman". Pekars gästinhopp blev ett så populärt inslag i tv-showen att han deltog ett flertal gånger. Letterman betedde sig som en idiot (som han alltid gör mot sina gäster), vilket gjorde att Pekar till sist fick nog av de billiga skämten och skällde ut honom i direktsändning. Om jag nån gång på något sjukt sätt skulle få erbjudandet att delta i Lettermans tv-show, lita på att jag ska bära en "American Splendor"-tröja och ropa ut Pekars namn.

Filmen blandar på ett intressant sätt spelfilm med dokumentära klipp och intervjuer med Pekar själv. Ibland klipps också bitar av serierna in i filmen, vilket är ett grymt snyggt sätt att föra berättelsen framåt på. Skådespelaren Paul Giamatti axlar rollen som Pekar på ett mycket bra och trovärdigt sätt, detsamma gäller för Hope Davis som spelar Pekas fru Joyce. Filmen fick ett gott mottagande och många priser och nomineringar. Detta är den bästa filmen om serietecknare tillsammans med Terry Zwigoffs "Crumb".

Det är väldigt lätt att känna igen sig i Harvey Pekar och hans cynism och vardagliga betraktelser. Han var en av de första inom den självbiografiska seriegenren som kunde skriva om nästan vad som helst, hur vardagligt och trist det än verkade vara. Vem kunde ana att en självbiografisk serietidning om en snubbe som arbetar som arkivarie vid ett sjukhus i Cleveland kunde vara så intressant och tilltalande? Harvey Pekar är en sann vardagshjälte. Dessvärre gick han bort tidigare i år, 70 år gammal. Vila i frid, Harvey!

Den långa, krokiga vägen till högavlönad serietecknare del 1



På måndag rullar det igång, den första terminen på SerieSkolan i Malmö. Givetvis är det nervöst såhär dagarna innan starten, men jag är jävligt taggad på att börja. När mamma var på besök nu i veckan så åkte vi till Mazettihuset där skolan äger rum, och det såg riktigt bra ut. Det låg en krog med after work-öl alldeles utanför, 35 kronor pilsnern, och det är ju alltid bra, haha!

Hittills har allt gått som på räls i Malmö. Inflyttningen gick bra och jag trivs väldigt bra här. Allt som har med städning, matlagning och tvättning har också gått bra, det har till och med varit roligt! Så förhoppningsvis ska allt gå bra med skolan också. Det ska bli kul att äntligen få träffa andra människor som gillar serier. Hittills har jag bara haft ett fåtal vänner som gör det, och ingen alls som tecknar serier. Det ska väl bli det roligaste, tillsammans med att få teckna serier hela dagarna. Sen vore det ju också trevligt ifall sjävla utbildningen var bra, men det tvivlar jag inte på. Enligt utsago ska ju stället ha rykte om sig att vara den ledande serieutbildningen i Skandinavien.

På måndag inleds alltså den långa och krokiga vägen mot att bli en högavlönad serietecknare. Vi får se hur det går. Äsch, vem bryr sig om löning? Det blir nog jävligt roligt vilket som.

fredag 13 augusti 2010

15-sidorsserie äntligen klar!


Nu är min nya femtonsidorsserie äntligen färdigtecknad! Scannade in hela serien i datorn igår och har ägnat dagen åt att redigera och finjustera i PhotoShop. Jag är nöjd med slutresultatet, även om det finns en del brister här och var, både vad gäller tecknande och manus.

Serien heter "Det var ett hål här..." och baseras på den tid som ägde rum under första halvan av 2010. Den bygger och utgår ifrån en del personliga erfarenheter, även om den bara är delvis självbiografisk. Jag ville göra en serie om tiden efter ett relationsuppbrott som de flesta som varit i situationen kunde relatera till, men berätta alltsammans i en aningen surrealistisk ton och med metaforer och symbolik snarare än diskbänksrealism. Till en början skrev jag på ett väldigt realistiskt och självutlämnande manus där jag höll mig till konkret och till sanningen till hundra procent. Men jag skrotade den idén och började om, dels för att manuset saknade twist, och dels för att jag tycker det är lite obehagligt att lämna ut andra människor för allmän beskådan (oavsett hur många det nu blir som läser serien). Jag gillar att skriva självbiografiskt och att utgå från mig själv - men har också behovet av att gömma mig bakom någon form av mask. För egen del har jag inga större problem att hänga ut mig själv, men när det gäller andra personer har jag vissa gränser.

Hursomhelst, i början av 2010 hade jag ett förhållande som sprack och det är själva uppbrottet som utgör stommen i serien. I vanlig ordning så hade jag svårigheter att hantera vad som hände. Följden blev en lång tid av förvirring och försök till att bena ut alla tankar. Det positiva är att ur ångesten föds ofta något kreativt. Problemet i sin tur brukar dock vara att det blir jävligt flummigt när jag ska försöka bearbeta såna saker. Så serien är snarare ett försök att sortera ut alla känslor jag kände, snarare än något där jag kommer fram till en slutsats.


De som känner mig väl vet hur mycket jag diggar tv-spelet "Silent Hill 2". Och det råkar faktiskt vara så att det var min förra flickvän som introducerade spelet för mig. Av den anledningen valde jag att infoga en rad paralleller till spelet, såsom seriens titel som är en direkt översättning av en minnesvärd interiör i "Silent Hill 2". Hela seriens handling bygger på samma koncept som spelen i "Silent Hill"-serien bär på. Kort och gott så kan man säga att det är en slags tolkning av hur det skulle se ut om jag - likt huvudpersonerna i spelen - skulle komma till Silent Hill. Sådana här saker skulle kanske vara roligare för läsaren att upptäcka själv, men jag kan inte hålla mig.

Jag är nöjd med slutresultatet, och det är skönt att serien blev klar. Jag började teckna på den i våras, och det är en rad anledningar som ligger bakom det faktum att det tog så lång tid att göra klart den. Obehaglig muskelvärk i armar och axlar, stress över bostad och framtid, allmän ångest, "O.C." samt sommar och vänner och rusdrycker. Jag tecknade sju av femton sidor på fem dagar när jag flyttade ner till Malmö för snart två veckor sedan. Först när man är ensam lyckas man få saker gjorda! Jag har skickat iväg serien till lite olika ställen i hopp om publicering. Den är lite väl lång för såna förhoppningar kanske, men vi får väl se hur det går. Nu ska jag glida vidare över till nästa projekt. Och nya "Zero Days"-sidor kommer inom kort!

tisdag 10 augusti 2010

Zero Days-teckningar

Är nu inflyttad i Malmö och förbereder mig inför starten av SerieSkolan nästa vecka. Har varit förbi skolans lokaler och är grymt taggad inför det hela. Har just styrt upp bredband till lägenheten och hittade lite "Zero Days"-relaterade teckningar som jag nu tänkte slänga upp på bloggen.


Ett porträtt av den namnlösa huvudkaraktären i "Zero Days". Baserad på ett porträttfoto av den tidigare nämnda raplegenden Ol' Dirty Bastard.


En pastisch på ett av de bästa albumen som någonsin gjorts, Eminems "The Marshall Mathers LP". Jag fick skivan av mina föräldrar när jag fyllde 10 år. Det var denna skiva som gjorde mig hookad på hiphop.


En miniposter jag gjorde för serien, som jag tänkte klistra upp i reklamsyfte. Just nu ligger webbserien nere, men jag planerar att ta upp den inom en snar framtid. När serien var som mest aktiv låg den på placeringen 349 av cirka 14000 webbserier på The Webcomic List, vilket jag tycker är en helt okej statistik.

Bor som sagt i Malmö nu, på Rosengård av alla ställen, och stormtrivs. Har tecknat sju sidor på fem dagar av den kommande serien "Det var ett hål här...", vilket är något av ett personligt rekord. Serien är mer eller mindre klar, och jag är väldigt nöjd med resultatet. Förhoppningsvis får jag klart mitt fanzine innan årets slut.